En saga - Republiken Elfdals-Åsen

Gå till innehållet

Huvudmeny

En saga

Sagan om hur vår herre gav landet åt dalfolket

Det var på den tiden då vår herre fördelade jordens alla riken. Åt alla folk gav han en trakt att bebo efter kynnet och sinnesarten hos vart och ett av dem.

När turen kom till Dalarne lastade vår Herre en båt full med folk och for med den över stora vatten och långt om länge nådde båten land i sunnan Dalarna. Då lät han dem som hade rumpa gå av och bosätta sig. Och rumpmasar kallas södra Dalarnas inbyggare än i dag.

Vår Herre fortsatte färden längs sjöar och vattendrag och gav bort socken efter socken. Det var en ansenlig mängd folk i båten från början så han tillstadde rätt många att stiga av i socknarna söder om Siljan. Man kan förstå att bland dem som längst blev kvar i båten uppstod undran och missnöje när de såg så fagra nejder gå sin näsa förbi medan de själva måste fortsätta sin resa norröver. Många begynte klaga och stor träta uppstod. Det var nära att vår herre miste tålamodet. Han lät båten lägga till vid en av Siljans stränder och där lät han den flocken som trätte värst gå i land. Och platsen kallade han Leksand.

Kvar i båten var bland andra några som väsnades och förde ett stimmigt tal. Vår Herre var så trött på allt oväsen så han styrde båten in i en vik och bjöd människor att gå i land där Rättviks kyrka nu ligger. Och väl är att märka  att gällt och stimmigt är Rättvikskarlens tal än i dag.

Det fanns inte så många kvar i båten lägre sedan vår Herre satt av en flock på Sollerön, men det var några som hela tiden hållit sig för sig själva. De var sturska och högmodiga och höll sig för mer än andra. Båten nådde Siljans övre ände och Mora var det land vår Herre gav åt dessa sista.

Men när han så gjorde sig redo att vända om med tomma båten kom han att lyfta på en sittbänk i aktern på den. Då fick han se några små försagda krakar sitta där undangömda, som inte hade givit ljud ifrån sig på hela resan utan tålmodigt fördragit all tunga.
Då greps vår Herre av stor medömkan med dessa och han sa: ”Men var ska jag göra av er stackare, allt gott land har jag nu frikostigt fördelat, det finns bara en bit oländig, frostkarg ödemark kvar och hur ska sådana som ni, där kunna slå sig ner och finna utkomst?”

Men i sin stora allvishet la han råd och snart ljusnade hans uppsyn och han sa: ” Det blir fäll ingen annan råd än att jag får ge er ett alldeles obegripligt gott förstånd så att ni alltid ska veta att finna på råd, vara snara och påhittiga, kunna med allt slags bygge och smide och göra dråpeliga uppfinningar så att ni kan framhärda era dagar i den här dalen opp med älven.”
Älvdalen gav han dem att bebo och duktiga och rådsnar, mångkunniga och företagsamma är älvdalingarna allt sedan dess.


The Legend of when the lord gave the land to the people of Dalecarlia

Once upon a time, the lord shared his land to the people all over the world.
Every single populus were given a piece of country that reflected their spirit and temper.

When the time came to portion out Dalecarlia, our lord loaded his boat full, and sailed over waste waters and fierce oceans.
After a long time the boat faced land in the south of Dalecarlia.
Then our lord landed the people that had a rump, and all to this day the inhabitants in the south of Dalecarlia are called “Rumpmasar”.
Our lord carried on, passed land, lakes and streams, dealing out county after county.  
As there was lot of people in the boat when our lord started, he had to let many people ashore south of Lake Siljan.
One can understand that amongst the people who still hadn´t got permission to jump off, wonder and discontent arose,
when beautiful places passed them by, and they still had to carry on in the boat.
A crowd in one part of the boat started to complain, and a huge dispute arose. Our lord almost lost his temper at that time.
He stopped the boat on a shore in the south side of Siljan, and dropped of the crowd that brawled worst. He called that spot Leksand.
Still left in the boat amongst others, there was a noisy crowd with a high-pitched speech.
Our lord was totally exhausted by the loud noise, and turned in to a bay and dropped these hi-pitched and noisy people off.
On this spot the church of Rättvik is now located. Still to this day the speech of the people of Rättvik is hi-pitched and squeaky.
The boat was almost empty after our lord did dump a crowd on the island Sollerön, but some people were still left, sitting by theirselves,
not uttering a single word, but patiently kept their silence throughout the entire journey.
They were stubborn and arrogant and a bit annoyed of being last in line. Mora was the piece of land our lord gave to these people.
As our lord prepared for turning the boat around and be headed home, he lifted on a bench in the stern of the boat.
Inside he found some diffident and shy people hiding. They hadn´t made a sound throughout the whole journey, just patiently keeping their silence.  
Our lord felt great compassion and pity for these shy people and told them “But what shall I do for you?
I have only a rugged and frost-bitten wasteland to portion out. How should people like you be able to survive and make a living in such an environment?”
But in our lord´s grace, he soon found a solution and his face shined as he told them:
“I just have to compensate you with a exceptionally good intelligence, being cunning and ingenious,
so that you always will find solutions for the problems you will be facing in this remote valley up the river.
Älvdalen (River Valley) is the land our lord gave to these people, and all to this day, people in Älvdalen are clever, versatile and enterprising.


Tillbaka till innehållet | Tillbaka till huvudmenyn